Taggar

, , , ,

DSC_2120

Min pappas bröstkorg sjunker sakta ner och sen blir det tyst. Alldeles knäpptyst. Solen strilar in genom persiennen och en fågel kvittrar utanför det lilla fönster som står på glänt. Familjen finns nära, nära och tårarna strilar nerför kinderna.

Vet inte vad som händer. Vet bara att jag inte vill att det ska vara på riktigt. Väntar på att mardrömmen ska vara över och att jag får vakna upp och inte behöva känna efter. Men det händer. Och plötsligt finns min pappa inte längre. Bröstkorgen ligger fortfarande stilla, den tidiga morgonsolen är varm och rummet ser ut som vanligt. Pappa ligger i sängen, men han är inte där längre. Så märkligt och det sjunker inte in. Inte ens idag 11 år senare förstår jag inte varför han bara fick fylla 52 år.

Min pappa tog sitt sista andetag för exakt 11 år sedan. Idag. Och jag ser bilderna av de här ögonblicken framför mig som om det vore igår. Det är så märkligt. Den här dagen på året känns alltid extra tung och jag förstår fortfarande inte varför det hände honom, varför Cancer finns och varför vi inte kan bota den sorten som tog min far ifrån mig.

DSC_2123

DSC_2118